. . . eller mera exakt: Hur läste Jesus den del av vår nuvarande bibel som fungerade som grund för det andliga och vardagliga livet under hans tid?
Jesus var jude, och Torah – det som är våra fem moseböcker – är den hebreiska bibelns fundament. Torah är också något som de allra flesta av oss läser utan att veta just någonting om den kultur och den tradition som omger den.
Det blir särskilt intressant när vi försöker applicera vår västerländska rationalism på Torah och peka på entydiga sanningar. Det är att pressa in vår självklara fyrkantighet i ett cirkelformat hål. Det är så långt ifrån Jesu egen tolkning av Torah och Nevi’im (Profeterna) som man rimligtvis kan komma.
Jag använder ordet tolkning alldeles medvetet, eftersom det är en så grundläggande och självklar del av den judiska traditionen. Den skrivna Torah (she-bi-khetav) är basen, den muntliga Torah (she-be-al peh) gav – och ger fortsättningsvis idag – bokstaven liv.
Den judiska traditionen talar om Torahs sjuttio olika ansikten, dvs. att skriften samtidigt kan ha många olika bottnar, betydelser, djup – som en dyrbar ädelsten som man kan hålla upp mot ljuset och låta belysas från olika vinklar. Och en mycket viktig poäng: samma text kan vara sann på flera olika sätt som står i motsatsförhållande till varandra.
Därför hittar vi också så många berättelser i Nya Testamentet där Jesus som rabbi, som andlig ledare, tillfrågas hur han ser på lagen. Det var en naturlig fråga i den miljön, då och där. Jesus öppnar då ofta samtalet genom att fråga något som i modernt språk kunde motsvaras av ”hur ser du på det?” Diskussionen om Torah var en pågående, viktig del av det andliga livet, i vardag och i gudstjänst.
Låt oss flytta oss tillbaka till firandet av gudstjänst under Jesu tid. Det var här som bibelns ord lästes ur de bokrullar som bars fram under högtidliga former. Förutom att skriften var helig var den också dyrbar; folket i byar och städer hade i allmänhet inte – kanske med undantag av de mest välbärgade – någon annan tillgång till ordet än just under högtidsstunderna i synagogan.
Texterna lästes ur passager som var fastslagna på förhand, inte alldeles olikt dagens predikotexter. Sen inleddes diskussionen; ofta en livlig sådan, inte minst om den andlige ledarens undervisning – hans tolkning – förbluffade åhörarskaran, vilket är precis vad som sker så många gånger när Jesus undervisar i templet, i synagogan, vid berget, på slätten, vid vattnet.
Ni har hört att det blev sagt […] men jag säger er […]
Det är en minst sagt radikal kontrast till kristen debatt av idag, där det hela vanligtvis sker precis tvärtom: diskussion punkteras med citerade bibelverser.
Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. (Matt 5:17)
Det här bibelstället förstod jag tidigare inte alls, eftersom de berättelser i NT där Jesus enligt vårt västerländska, juridiskt präglade synsätt går emot lagens bokstav är så många. Det var en aha-upplevelse av stora mått när jag lärde mig att det som översätts som upphäva och uppfylla var vanligt förekommande uttryck när det gällde Torah och dess tolkning. ”Du upphäver lagen!” kunde någon som inte höll med frustrerat utbrista. ”Du uppfyller lagen!” ropades ofta högt när någon upplevde att den som undervisade träffade rätt.
Se också hur återgivningen av bergspredikan avslutas: inte genom att beskriva Jesu undervisning som sann, utan som mäktig (Matt 7:29). Hans tolkning av Torah och hur den slår rot i det dagliga livet var överväldigande.
Och vad säger Jesus till sina lärjungar, väl medveten om att han inte för alltid kommer att vara fysiskt ibland dem?
Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. (Matt 18:18)
Att lösa och att binda handlar om att med andens hjälp fortsätta tolkningen – en direkt nödvändighet, eftersom nya situationer uppstod (och fortsättningsvis uppstår) som en följd av att liv och samhälle inte är statiska. Att lärjungarna (och Paulus) tog Jesus på allvar råder det ingen tvekan om.
Petrus och Paulus bryter drastiskt mot Torahs renhetskod:
- Petrus förklarar efter sin uppenbarelse de orena, de i vars hus en rättfärdig jude inte ens kunde gå in, som likvärdiga i Kristus (Apg 10.)
- Paulus bryter med kravet på omskärelse, vänder hela traditionen på kant (Gal 5-6.)
Det är viktigt att inse att de gör det här som judar, övertygade om att de inget annat kan göra i ljuset av Jesu tolkning av Torah.
Med vilken rätt gör de så, hur vågar de, vem tror de att de är? De fortsätter helt enkelt Jesu verk, enligt hans uppmaning. Med andens ledning gör de radikala, drastiska beslut som får oerhörda konsekvenser.
När vi läser att Jesus säger att den som tror på honom ska utföra större gärningar än han själv gjorde (i det sk. avskedstalet, Joh 14) kopplar vi nästan per automatik till helande, till under, till övernaturliga händelser, och drabbas av ribbskräck.
Men läser vi bibeln i Jesu tradition, i frihet och uppmaning att tolka och så att säga sträva efter att levandegöra bokstäverna, så är det möjligt att han talade om det som Petrus, Paulus och så många andra genom historien har gjort: att med andens ledning genom gärningar göra allt för att älska Gud, och för att älska sin nästa som sig själv.
Ingenting i det andliga livet är viktigare än just det, och all bibelläsning som med bokstavens hjälp dödar det budskapet upphäver lagen.
