Att fastna i fiskens mage

Ända sedan jag var liten har jag varit speciellt fäst vid berättelsen om Jona. Det är en av de mest kända berättelserna i Gamla Testamentet, återgiven i en kort bok som ingår i de så kallade profetiska skrifterna.

Det är en fascinerande historia, och för barn är den extra häftig på grund av samma moment som gör att den nästan försvunnit ur det vuxna kristna samtalet – det är det där med den där fisken.

Satt Jona i fiskens mage i tre dagar och tre nätter?

• • För bibelantagonister är berättelsen ett självklart exempel på en fiktiv berättelse som inte har någon som helst verklighetsförankring. Ingen sitter tre dagar och tre nätter i magen på en fisk.

• • Bokstavstroende kristna säger att det är sant, för så står det i bibeln. Om någon av bibelns berättelser inte är sanna så kan vi inte heller vara säkra på att annat i bibeln är sant. Allting rasar ihop som ett korthus.

• • ”Exakt”, säger antagonisten, och får av bokstavstroende kristna den ammunition som behövs för att skjuta hela bibeln i sank.

Och så sitter vi där, i fiskens mage, och kommer inte vidare.

Vad jag själv tror, nu som vuxen? Jag tror inte att Jona satt i fiskens mage, men jag ser det som en extremt oväsentlig fråga. Vad jag ser när jag läser boken om Jona är en fantastisk satir, och fiskdebatten gör det hela ännu lustigare.

Det här ”sanningssökandet” vi sysselsätter oss med i vår torftiga rationella västvärld gör tillvaron grund och platt. Det är vansinne att i läsningen om Jona anta en vetenskaplig ansats i syfte att falsifiera berättelsen. Lika vansinnigt som att tvärsäkert säga att det givetvis har hänt, eftersom Gud säger så i bibeln.

Gud har inte sagt ett skvatt om Jona, men boken om Jona är en bit av det pussel som beskriver Gud, och oss. Det där pusslet som vi inte har en chans att bygga färdigt, eftersom vi sitter med så få bitar. Det är stora hål överallt. Ändå är det så viktigt att bygga med det vi har, för att kunna börja ana konturer av något.

Det här anar vi på olika sätt. Det är ingen slump att den kristna kyrkan är så splittrad. När vi fyller hålen med det vi kan omfatta och visar för andra hur pusslet ska se ut när det är klart, då glider vi ifrån varandra. Betydligt bättre är att ana tillsammans, och lyssna på varandra. Den kristna gemenskapen behöver mångfald, inte enfald.

Tillbaka till Jona: varför satir? Läs den som en vanlig sedelärande berättelse och glöm för en stund vilka pärmar den har kring sig. Ingenting i den historien är som det egentligen borde vara:

Assyrien var Israels värsta fiende – inte när berättelsen om Jona skrevs, men ca 400 år tidigare, när berättelsen om Jona utspelar sig. Guds ord kommer till Jona: Ge dig iväg till Nineve, Assyriens huvudstad, och håll en straffpredikan.

Det som nu egentligen borde hända är att hjälten Jona ger sig iväg till Nineve, håller straffpredikan för ett ondskefullt folk som vägrar göra bättring, varpå Gud förintar staden.

Istället försöker historiens antihjälte fly till Spanien. Gud sänder en stark vind över havet, stormen blir så våldsam att besättningen på skeppet kastar barlast överbord och ber till sina gudar. Jona sover under däck.

Kaptenen går ner och väcker Jona för att få ännu en gud med i bönemässandet. Någon i besättningen lägger fram förslaget att kasta lott för att få reda på vem som orsakar den våldsamma faran. Lotten faller på Jona.

Han förklarar vem han och hans Gud är. Besättningen frågar förskräckt vad han har gjort, och han berättar att han är på flykt från Herren. – Vad ska vi göra med dig för att få havet att lugna sig? – Kasta mig överbord, säger Jona, det här är mitt fel.

Besättningen försöker undvika den lösningen in i det sista, tar till årorna och ror mot land, men stormen bara tilltar. Då ber de till Jonas Gud om förlåtelse i förväg, och kastar Jona överbord.

Och havet lugnar sig genast. Jona sjunker ner i havet medan besättningen prisar hans Gud med offer och med böner. Jona har handlat helt i strid med Guds uppmaning, men hjälper till att frälsa ett mångkulturellt skepp liksom i misstag.

Jona slukas av fisken. Paradoxalt nog är mönstret i berättelsen kanske som lättast att känna igen här: Jona har gjort bort sig, ber till Gud (reciterat i psalmform), Gud hör hans bön, och fisken spyr upp Jona på land. Normal praxis i många av bibelns berättelser, minus fisken då.

Och då talar Herren till Jona igen, säger samma sak som tidigare: Gå till Nineve och förkunna vad jag befaller. Nu har Jona fattat vinken och ger sig av mot staden.

Nineve är en oerhört stor stad, det tar tre dagar att färdas genom den. Det kan svårligen ha funnits några städer på den tiden som det tog mer än några timmar att gå igenom, så förutsatt att inte Jona hade ett oerhört dåligt lokalsinne så är det här en balanserande symbolik. Tre dagar och tre nätter utan att kunna röra sig, tre dagar och tre nätter i rörelse.

Men nu när berättelsen äntligen hittat sin normala rytm – Jona förkunnar att Nineve skall förstöras inom fyrtio dagar (ännu ett välkänt tal för prövning av olika slag) – hinner han bara gå en enda dag innan allt tar en bisarr vändning igen.

Folket tror på vad Gud sade genom Jona. De klär sig i säck och aska, och utlyser fasta. Och inte nog med det: budet når kungen, som först gör likadant själv, och sen utfärdar ett påbud: Alla människor och alla djur skall fasta, klä sig i säck och aska, och ropa högt till Gud, i hopp om att de inte ska gå förlorade.

Senast här bör nog läsaren notera att historien även efter fiskincidenten innehåller en del drag som lutar åt det fiktiva hållet. Det här med korna och fåren som deltar i det ångerfyllda beteendet är minst sagt pikant. Och väldigt roande.

Men det fungerar – Gud hör Nineves folk precis som han hörde Jona – och låter inte det onda drabba dem.

Och hur reagerar Jona? Han blir väldigt frustrerad. – Jag visste ju redan där hemma att du skulle göra så här eftersom du är nådig och barmhärtig, det var därför jag ville fly till Spanien då den där första gången.  Ta livet av mig, det är bättre så. – Vad har du att vara arg över? frågar Gud.

Jona måste vara en av den skrivna historiens första drama queens. Han bygger en hydda utanför staden och slår sig ner där i väntan på vad som skulle hända.

Och här kommer slutklämmen i historien. Gud lät nu ett kurbitsträd växa upp och ge Jona skugga, något han blev väldigt glad över. Men nästa dag lät Gud en mask angripa trädet så att det vissnade ner, och sen lät Han en glödhet östanvind blåsa in. Nu har Jona definitivt fått nog, och önskar sig ännu en gång att Herren tar livet av honom.

– Är du arg på grund av det här med kurbitsen? – Jag har alla skäl i världen att vara arg, svarar Jona. – Du bekymrar dig för ett träd som du inte har lagt ner något arbete på och som du inte själv fått att växa, som kom till på en natt och försvann på en natt. Skulle då inte jag bekymra mig om Nineve?

Satir . . .  för att allt mänskligt är omvänt. Jona som borde vara hjälte stretar emot, hedningarna följer Guds ord. Gud är däremot densamme även när vi vill annat.

Fisken är för mig en parentes; berättelsen om Jona beskriver en Gud som verkar på sätt vi inte kan ana, kanske till och med inte kan acceptera. Och han gör det genom oss, även när vi själva inte förstår bättre.