Utdrag ur Richard Rohrs bok "The Divine Dance". Översatt till svenska av Patrick Wingren.
“Bara vi har Anden.”
Så blev jag lärd i min kyrka när jag växte upp, och senare upptäckte jag att alla religioner säger samma sak. Är det inte intressant?
Det finns ett uttryck för det här; det kallas för gruppnarcissism. Det har ingenting att göra med att älska Gud; det är inte ett sökande efter sanning eller kärlek. Det handlar om att gripa kontroll, och varje grupp kommer under sina mindre mogna utvecklingsfaser att försöka placera Gud i fickan på sina egna “endast för medlemmar”-jackor.
Varför säger jag det så otvetydigt? Eftersom jag utmanar dig att hitta en religion som inte gör så. Men vi behöver inte gå längre än till vårt eget Gamla Testamente. Här är några rådande tankegångar från dess tid, sådana som sen bars över till Jesu värld under det första århundradet – och Jesu respons till dem.
“Gud bryr sig inte om samarier.”
Samarierna, som levde tätt intill judarna, ansågs vara en blandad ras med en “blandad” religion, och därför skulle man inte umgås med dem, som Johannesevangeliet kallt konstaterar: “Judarna ville inte ha något med samarierna att göra” (Joh 4:9). Men sen berättar Jesus en liknelse som prisar den enastående godheten hos en samarier (se Luk 10:25-37); en annan gång reser han genom Samarien och överraskar en samarisk kvinna – såväl som sina egna lärjungar – genom att tala med henne personligen, engagera henne i en konversation om djupt andliga ting (se Joh 4:4-42). Jesus visar också på Guds välvilja till samarier på andra sätt (se t.ex. Luk 9:52-56; 17:11-19).
“Gud vet inte ens om att det syrisk-fenikiska folket existerar.”
Det syrisk-fenikiska folket bodde norr om Israel och betraktades som utomstående och hedningar. Men när en syrisk-fenikisk kvinna i desperat hopp om att hennes dotter skall bli helad vädjar till Jesus så prisar han henne för hennes tro och helar hennes dotter (se Mark 7:24-30; Matt 15:22-28).
“Vi är det utvalda folket, vilket betyder att andra är uteslutna.”
Samtidigt som Jesus bekräftar Guds unika relation till Israel så demonstrerar han hur Guds nåd omsluter och inkluderar alla människor, oberoende av ursprung – något som hans lärjungar och åhörare inte förväntade sig. När lärjungarna senare började förstå hans målsättning så gjorde de likadant. De såg att alla människor – vare sig de är judar, judiska proselyter eller “hedningar” och “främlingar” – kunde ansluta till treenighetens cirkeldans och erfara hur Anden utgjuts över dem (se, till exempel, Apg 2:1-11; 10:1-49).
Jesus rör till allting! Vad håller han på med? Han gör oavbrutet de utomstående till hjältar i liknelserna, låter främlingar bli mottagare för Guds mångsidiga nåd. Att vi inte noterar det här och lär oss från det handlar om rent avsiktlig blindhet.
Vi fattade helt enkelt inte. Katolicismen kopierade nästan ner på detaljnivå de rituella och lagiska missarna inom judendomen, och protestanterna har imiterat oss rätt väl, även om de försökt sopa igen spåren genom att bli lagiska i helt andra frågor. Ändå är allt samma egoistiska spel.
Och det är lätt att argumentera för att våra vänner med gemensamt ursprung i Abraham – Islam – har följt vår linje och återspeglat vårt mest notoriska beteende i fråga om vem som är innesluten och vem som är utesluten. För det är i den situationen omogna religioner alltid befinner sig; det handlar inte först och främst om ett sökande efter Heligt Mysterium eller efter att älska. Det mesta av ung religion handlar om ett sökande efter ett egoistiskt jag, om att vilja sätta sig på sina höga hästar, och i synnerhet om att vara bättre än dessa andra där borta.
För att ännu en gång luta oss tillbaka på Karl Rahner så föreslog han att alla kunde sluta använda ordet Gud under de närmaste femtio åren. Detta eftersom vi, enligt honom, i vanliga fall inte har en aning om vad vi talar om! Det här blir rätt uppenbart när vi ser vad vi har gjort med Jesus själv, som gavs oss som en fullt synlig och uppenbar manifestation – och ändå använder vi fortfarande honom för våra små kulturkrig. Vi drog in honom i vårt lilla psyke, ut ur treenighetens tysta skydd. Vi sade oss förstå honom fullständigt då när vi kunde tolka honom till fördel för våra egna krig, våra egna fördomar, vår egen dominans. Stackars Jesus.
Så låt oss vara ödmjuka och kalla Gud “Det Heliga Mysteriet” i femtio år, för att bränna fast det sår vi åsamkat vår kultur och oss själva. Efter Rahners förslagna femtio år kanske vi kan få ett klarare språk och bli lite mer ödmjuka, ta hänsyn till detta Heliga Mysterium med tacksam vetskap om att vi inte bestämmer över särskilt mycket och att vi förstår väldigt lite.
